Falskt vittnesbörd

Odells definition på Toblerone-politik är ”att försöka få något utan att betala för det”. Det är mer än en antydan att det var det Mona Sahlin gjorde, när hon köpte en ask Toblerone med användande av det kreditkort hon hade som statsråd.
Och det gjorde hon alltså inte. Det är falskt vittnesbörd att påstå något sådant.
Handlar man med ett kreditkort, dras pengarna som bekant från kortutställarens konto, och företaget skickar sedan räkning till kortinnehavaren. När räkningarna på Mona Sahlins kortutgifter kom, markerade hon tydligt vilka av dem som var privata, och betalade dem själv.
Bråket uppstod, därför att kortet enigt föreskrifterna var avsett för utgifter i tjänsten. Men med tillägget att om det användes för privata utgifter, så skulle detta anges på räkningen.
Det är knappat onaturligt att av detta dra slutsatsen att kortet får användas privat, så länge man talar om det och betalar räkningen själv. En annan som också använt kortet privat var utbildningsministern i den borgerliga regering, som avgick 1994, Per Unckel (M). Ytterligare en var justitieministern i samma borgerliga regering, Reidunn Lauren, som regelbundet använt kortet för privata utgifter (fast OK, ingen Toblerone, bara kläder).
Laurén vidhöll i debatten om kreditkortsanvändningen att hon gjort en korrekt tolkning av reglerna, och som utbildad jurist och regeringsråd får hon väl anses ha tillräcklig juridisk kompetens för att bedöma det. Åklagarämbetes förundersökning av ärendet gav exakt samma slutsats.
Per Unckel blev så småningom ordförande i riksdagens konstitutionsutskott och landshövding i Stockholm. Reidunn Laurén blev president i kammarrätten. I ingetdera fallet, vad jag kan minnas, har kreditkortanvändningen någonsin anförts mot dem.
Men varför har ett antal statsråd som på kommando gjort en exakt lika formulerad förtalsattack mot den socialdemokratiska partiledaren?
Det är uppenbart att man på regeringshåll insett att man har svårt att få en tillräcklig väljaracceptans för sin politik för att klara en valseger. Taktiken blir därför att försöka vrida debatten från sak- till personfrågor,

"Utdrag från artikel av Anne-Marie Lindgren, Arbetarrörelsens tankesmedja", gjort av
Ove Klinthäll.